Sonny

Sonny halkade in i vår familj på ett bananskal. Vi hade ännu inte fattat något beslut om ny hund efter förlusten av Hektor. Vår mellandotter hade en arbetskamrat som hade fått tillbaka en valp men tyckte att det var för jobbigt att ha både mamman, kullbrorsan och Sonny. Hon sökte med ljus och lykta efter någon som kunde överta Sonny. Det gick bra att ta honom på prov…

OK, vi tog hem honom ”på prov”, men det begriper varenda hundmänniska att ”på prov” – sedan sitter man på kroken. Så han blev kvar.

Sonny var en mycket märklig blandning: 12,5% drever, 25% shetland sheepdog och 62,5% foxterrier. Och han såg lika konstig ut. Han var ingen stor personlighet, utan rätt och slätt en hund. Men han öppnade oss för möjligheten att ha en hund i huset igen. Jag är honom tack skyldig för det!

Han hade bott hos oss i nästan fem år när han hastigt blev sjuk. Han bajsade blod. Prover och röntgen visade att han hade en rejäl tarminflammation som troligen även angripit bukspottkörteln. Efter telefonsamtal med Rune bestämdes att han skulle få somna in. Han ligger begravd i en rabatt här hemma.