Mina turbulenta år

Bråkis 1966-1967
var en begagnad försökshund. De hade tagit en testikel och sedan bara gick han i en hundgård. När jag fick syn på en västgöte som försökshund frågade jag om jag fick köpa honom. Det gick inte, men eftersom de ändå inte skulle ha honom mer fick jag honom 🙂
Han hade ett oändligt behov av uppmärksamhet. Det var inte ovanligt att han landade med alla fyra tassarna mitt i magen på mig när jag sov som allra bäst. Medan jag hade Bråkis bodde jag en tid i en lägenhet på en gård i Västmanland. Granne bodde även en familj med en drös barn som alla älskade Bråkis och ofta gick ut med honom. Så han fick flytta till dem – där fanns det ju alltid någon som hade tid att klappa honom!

Buster 1967-1968
blev den första (och enda) schäfern. Det var min dåvarande man som ville ha en schäfer och eftersom vi bodde på landet borde det fungera. Buster var en härlig hund, men vi flyttade till Stockholm 🙁  Det gick bra så länge min man kunde ha honom med på jobbet. Men sedan…  Man bör inte ha en ung hund, allra minst en stor ung hund, ensam hemma i en enrummare hela dagarna. Vi lyssnade runt efter en lämplig familj som kunde ge honom det vi inte kunde. När rätt familj dök upp fick Buster flytta.

Popo 1969-1972
var lättare att ha i en trång lägenhet. Han var en chihuahua 🙂 När han var valp tog jag med honom i en väska, ja det gjorde jag ibland när han var vuxen också. Vi flyttade till en trea och fick vår första dotter. Det gick ju bra så länge hon låg stilla. Men när hon började krypa…
En chihuahua går hellre på tidningar inne än ute när det är kallt. Ett krypbarn kryper på samma tidningar 🙁 Men även detta ordnade sig då min man hade en studiekamrat som mer än gärna tog hand om Popo.

Boy 1970-1973
blev nästa hund som passerade revy. Min man ville ha en stor hund och fastnade för Boy – en grann boxerhane med både svans och öron kuperade. Vem som fick ta hand om hunden – inte var det min man! Boy var en riktig knähund, med rumpan i knät och framtassarna på axlarna gick det utmärkt 🙂 Och hans förmåga att rulla ihop sig för att få plats i dotterns babylift var fenomenal. Liksom hans förmåga att ”rinna” ur babyliften när man kom på honom. Allt var frid och fröjd – tills jag väntade min andra dotter. Att förflytta sig med ett barn på armen, skolväska OCH ett par starka hundar i den andra handen och en framtung mage går inte så bra. Mannen lyste fortfarande med sin frånvaro när det gällde barn och hundar…
Boy flyttade till min svåger som bodde på landet.

Lufsen 1970-1972
kom in i mitt liv ungefär samtidigt med Boy. Medan min man tittade efter en stor hund kom en man in med en svart västgöte som han ville lämna för omplacering eftersom den var opålitlig. Att omplacera en sådan hund är inte lätt, så han rekommenderades att avliva hunden. Det kändes hårt – OM det var en fråga om bristande fostran. Jag tog kopplet och gick ut en sväng med Lufsen. Inte förrän han var klar över vem som bestämde böjde jag mig ner ock klappade honom. Ja – så följde han med hem…
Dessvärre blev det en tjuvparning med min älskade Busis och på den tiden fanns inga abortsprutor. Lufsen flyttade till en studiekamrat till min man. För en tid. Det visade sig dessvärre att det inte var fostran det var fel på utan Lufsens psyke. Så efter en tid körde jag honom till veterinären för avlivning.

Gazall 1971-1973
den siste av hundarna som kom och gick under en jobbig del av mitt liv. Han kom som foderhund eftersom en avlägsen släkting inte fick honom såld. En helt underbar hund, men också en hund som visste vad han ville. En saluki som inte visste att han var en saluki utan trodde att han var en hund. Han sprang i skogen med Boy och Popo. Han hoppade upp och blev omklappad som de. Trots att en salukiuppfödare förmanade mig att: ”Så gör man inte med en saluki. En saluki ska man dämpa.” Varför då? Varför ska en saluki betraktas som ett prydnadsföremål? Nej, Gazall var en familjemedlem som lekte och kelade precis som de andra hundarna.
Men som jag skrev tidigare – så kom den dagen när jag var för framtung för att klara att de stora hundarna drog i kopplen medan jag hade min förstfödda på armen och ingen hjälp av mannen.
Det kunde inte ha varit bättre timing – Ingrid Segerstedt Wiberg skulle just då ha en ny saluki och fick veta att Gazall sökte nytt hem. Bättre hem kunde han inte ha fått!

Efter att Boy och Gazall flyttat kom en period då jag inte hade någon hund. Det går inte att ha hund om man har småbarn och ingen hjälp av maken.