Nr 8 – 11

Nr 8 (som inkluderar det mest från Nr7)
En olycka kommer sällan ensam!
Jag såg med glad tillförsikt fram emot den väntade kullen med min Bea som mamma och Pihlspetsens Abbe som pappa. Bea var stor och rund så jag tyckte inte det var konstigt att hon började kissa inne mot slutet av dräktigheten – det kom jag väl ihåg hur akut kissnödig jag blev när jag hade magen full med baby. Så även om det var mycket urin så reflekterade jag inte mer över det. Så föddes kullen – en stor kull med nio valpar. Att då en var dödfödd – tja, så’nt händer så det var inte mycket att orda om. Men sedan!

Några nätter följde då Bea var ”tosig” – om jag inte höll på med henne rev hon runt i hela min säng. Besök hos veterinär med åtföljande antibiotikabehandling gav henne (och därmed även mig) mer nattro. Femte dagens morgon låg en tikvalp död i lådan. Det var den minsta vid födseln och hon hade just inte ökat i vikt så även om det var tråkigt så…  Dagen efter låg nästa tikvalp död i lådan. Nytt veterinärbesök med koll av både mor och valpar utan att just något klarnade. De följande nätterna somnade jag med oro för vem som skulle vara död på morgonen. Men det dog inte fler – då. Däremot kissade Bea fortfarande oceaner inne och när hon kissade ute kunde jag se på snön att urinen inte var gul utan ofärgad.

Så började Bea blöda näsblod! Inte mycket men c:a en gång om dagen helt oprovocerat. Nytt veterinärbesök med specialistkonsultation, ultraljud mm och medicinbyte. Ett antal turer med blodprov och urinprov. Den delen av undersökningarna avslutades med morgonurin från tre dagar i sträck som sedan skickades till SLU för analys. Så blev Bea dålig i magen…

Svaret från SLU fick jag den 30 nov. och det visade att med 99% sannolikhet hade Bea Cushings sjukdom. Hon hade ett konstant påslag av stresshormon och det var väl därför som hon var så pigg och igång hela tiden. Hon blev inlagd över natten för att få en definitiv bekräftelse av diagnosen. Nyårshelgen var hon trött och fick ligga i mitt knä mycket medan jag fattade beslutet att efter helgen skulle hon få sluta sitt liv.

Första dag efter helgen åkte Bea och jag till veterinären och hon fick rå lever medan hon fick sina sprutor. Hon hade en bit kvar i munnen när hon dog. Så åkte vi hem hon och jag, för hon ska ligga begravd här hemma.

Nu kunde man ju tycka att det skulle vara nog med elände, men inte då. C:a sex veckor senare blev en av de kvarvarande valparna magsjuk och så pass dålig att jag tog honom till veterinär som lade in honom. Han öppnades då man misstänkte främmande kropp, men det var i stället en kraftig tarminflammation. Trots intensiv vätske- och antibiotikabehandling pendlade han mellan sämre-bättre och jag var helt inställd på att han skulle avlivas när jag femte dagen (en fredag) åkte dit för att se honom. Men även om han var ”ledsen” så var han klar i blicken och reste sig för att komma till mig. Sista chansen var att ta hem honom och försöka med kärlek, beröring, värme och vätska och hoppas att hans egna krafter skulle räcka. Han vandrade omkring i min säng och verkade trivas med att ligga nära och bli klappad. Men på söndagsmorgonen kom en hastig försämring; han kröp undan och skrek ett par gånger. Då fanns det bara en väg. En väninna kom över med ett salongsgevär, Franklin fick gå på tomten och nosa och när han stod stilla med nosen i marken tryckte jag av. Som jag grät. Och som jag gråtit många gånger (även nu när jag skriver om det) över både Bea och Franklin. Och jag har ännu inte slutat gråta över Rune trots att det snart är ett år sedan han dog…  .

En smula tröst finns i att de övriga valparna fått goda hem och att den sista tiken är kvar hos mig. Men varje djur har sin egen plats i hjärtat och ingen annan kan fylla den platsen, så tomrummet och saknaden får jag leva med i hoppet om att hunden får ta matte med sig in i himlen. I så fall ses vi på andra sidan. Och då träffar vi min älskade Rune och blir en hel familj igen.

 

 Nr 9
Lyras tandförlust

Jag var med Lyra till veterinär för någon vecka sedan och passade på att visa hennes tandförlust. När jag nämnde min misstanke om fosterskada berättade veterinären att det visserligen står i FASS att man kan ge Interceptor till dräktiga tikar. Men vid senare forskning – där man gett möss & råttor Interceptor under olika faser av dräktigheten – har det visat sig att Interceptor ger just tandförlust.

Hade jag inte redan varit övertygad så blev jag det nu när även forskningen har påvisat just den typ av fosterskador som Lyra fick. Det ger extra råg i ryggen inför den planerade parningen!

 

Nr 10
Cushing
Mycket har hunnit hända utan att jag hunnit skriva. Nu är det desto ledsammare.

För ett par månader sedan började Lyra bete sig likadant som Bea 2½ år tidigare. Så fort jag visste vem som kissade inne skickade jag in ett urinprov som visade stor sannolikhet för Cushing. Lyra mådde inte bra och jag kände igen förloppet så nu fick även hon somna in.

Nu tog jag ett beslut att stoppa aveln på mina hundar. Jag vill absolut inte bidra till att sprida sjukdomen inom rasen, jag vill inte att mina valpköpare ska drabbas av detta och jag vill ALDRIG MER stå inför beslutet att behöva ta bort en hund pga Cushing.

Så började det igen. Den här gången var det två hundar. Min systers hund, Sunny, som bott här några månader och Tuva – min ögonsten. Tuva som var skälet till att jag började som uppfödare i liten skala. Nu gick vi direkt från det ”vanliga” urinprovet till det avgörande – lågdoshämningen. Visst har de Cushing. Även ultraljudet gav otvetydigt utslag på Tuva – Cushing.
Det finns inte ord för att beskriva den förtvivlan jag lever med. Från att ha haft fem hundar i huset blir det snart bara två kvar. Jag vågar inte räkna med att få behålla ens dem ”normal” tid. HD är kullbror med Sunny och Vaira är deras halvsyster; båda har Bea som mor.

Mina älskade hundar som genom olyckliga kombinationer drabbats/hotas av en obotlig sjukdom! När inte något distraherar mig bara gråter jag. Att under loppet av tre år förlora tre av mina hundar och en från min uppfödning är mer än vad som är rimligt att man ska behöva uppleva.

 

Nr 11 Medicin

Nytt hopp! Diskuterade läget för Tuva med en vet. som har onkologi och endokrinologi som specialintressen och därmed just Cushing. Tuva har fått börja ta en medicin (Vetoryl) som hämmar cortisolbildningen. Och den verkar fungera i en så låg dos att inga biverkningar syns (hittills) och så att ekonomin tillåter att fortsätta behandla henne under resten av hennes förväntade livslängd.

Vi ska också pröva att behandla Sunny även om man kanske kan förvänta sig att tumören är aggressivare när den ger utslag på en så ung hund. Det är i alla fall värt ett försök!