Nr 5 – 7

Nr 5
Det har hänt en del sedan jag ”tänkte” senast.
SKV har haft sin huvudutställning i Simmatorp och det var fantastiskt att få uppleva så många vättar och deras ägare på samma plats!
Och att IRL få träffa folk man mailat eller pratat i telefon med. Det gör skillnad. Det gör en glad och varm om hjärtat.

Litet smolk i bägaren dock: där fanns lotterier, men någon dragning märkte vi aldrig. Den skulle ju ha varit i pausen – när vi passade på att besöka WC utan att för den skull behöva missa några hundar i ringen. Eller kommer vinnarna att presenteras på hemsidan? Det känns inte kul med lotteri utan dragning; jag blir inte direkt sugen på att köpa lotter nästa gång om jag säger så…

Till sist något om själva utställningen: när en domare som ska döma flera raser samma dag rör ihop det hela är det begripligt, även om det inte är acceptabelt. När en domare har en enda ras att döma borde han veta vad som står i standarden. Att då kommentera SVANSEN på varenda västgöte gör att åtminstone jag undrar om han ÄR så korkad, om han söp till kvällen innan eller om han var sjuk.

Summan av kardemumman blir dock att jag inte ångrar en sekund att vi åkte till Simmatorp. Vi kommer igen när så är praktiskt möjligt.

Fick för litet sedan höra att jag var en idiot som läste bloggar eftersom bloggar per se bara var skitsnack. Hur vet man det utan att själv ha läst ett större antal bloggar? Hur kan man dra alla bloggar över en kam? På samma sätt som det finns kvalitativ skillnad på böcker, film och mycket annat finns det givetvis det även i bloggosfären. Till skillnad mot ”färdiga” produkter så har jag möjlighet att själv bidra till att göra en blogg intressant eller odräglig. Jag kan alltså påverka, med ägarens goda minne, och därmed också starta/bli delaktig i intressanta diskussioner. Om jag ogillar en person är det därmed inte säkert att jag ogillar allt den personen står för. Var för inte ta chansen till ett tankeutbyte? Jag kanske kan lära mig något och/eller bli litet klokare på kuppen…

Brandy (Rätt O Slätts Noella Näckros) finns inte mer. Hon blev bara 6 år. Efter ett stort antal undersökningar och prover fann man att orsaken till hennes värk var en kraftig reumatism! Då ingen bot finns och inte heller lindring fungerade fick hon somna in. Det är tragiskt men livet är inte rättvist och det finns alltid något undantag – någon som drabbas av sjukdom onormalt tidigt.

EN hund har drabbats. Snälla, snälla, snälla SKV dra inte igång någon storskalig screening för reumatism!

 

Nr 6
Så otroligt mycket en hund/hundflock kan betyda! När Rune (min man) låg sjuk låg främst Tuva mycket hos honom och så länge han orkade röra sig sträckte han alltid ut handen och klappade den hund som kom upp till honom.
Tuva vaktar husse red

Så lämnade Rune oss för alltid och livet blev så mycket tristare. Första natten efter begravningen när jag låg och grät reste sig Ville upp, slickade bort tårarna och lade sig sedan igen. Så omtänksamt och gott, utan åthävor. Morgnar när jag inte vill gå upp tjatar hundarna på mig ”Matte det är dags att gå upp nu, kom med oss ut!” tills jag ger mig. De omger mig och visar på alla sätt att jag är viktig för dem.

Utan dem hade jag inte orkat sträva vidare i vardagen. Med dem har jag egentligen inte råd att fortsätta leva. Hur gör man då? Minska antalet är ett förslag, men jag kan inte välja bort någon av dem. De har var och en sin egen personlighet som har vuxit in i mitt hjärta. Om någon ska flytta måste det vara för att den hunden skulle må bättre av det. Rune brukade säga att det räcker med två (eller tre), men när jag frågade honom vilken vi skulle sälja svarade han alltid nej vid varje namn jag föreslog – så det blev fem kvar ändå. Och så ska det förbli så länge hundarna mår bra i flocken och både de och jag lever.

Nr 7
Tänk om man kunde vara efterklok i förskott!
De gångna två veckorna har varit kantade av bekymmer. Det började bra med att Bea klarade förlossningen själv. En dödfödd valp, men åtta levande födda fina valpar med ”varannan damernas”. Under söndagen kissade Bea oceaner, hässjade och darrade, så på måndag morgon ringde jag en veterinär som bad mig lämna in ett urinprov. Tisdag eftermiddag fick jag svar: urinprovet var normalt och det enda vederbörande kunde komma på som tänkbar diagnos var eklampsi…  Föga uppmuntrad ringde jag på onsdagen till Nybro djurklinik och fick snabbt en tid för veterinärbesök. Det togs blodprov, röntgades, kollades temp, mjölk, hjärta-lungor osv. Eftersom den rimligaste förklaringen till Beas beteende var att hon drabbats av någon infektion fick hon ett lindrigt antibiotikum.

Torsdag morgon låg Golda död i valplådan. Hon hade minskat i vikt de första dagarna och på fem dagar bara ökat 22 g så det var inte särskilt överraskande även om det givetvis var tråkigt.

Fredag morgon låg Vigdis död i valplådan. Hon hade gått upp fint så det var något av en chock. Nytt telefonsamtal med Ann-Charlotte på Nybro djurklinik och ett nytt besök där. Nya blodprover, kontroll av Bea samt, så gott det låter sig göras, även av valparna utan att vi blev klokare 🙁  Ann-Charlotte ringde och samrådde med tre olika veterinärer på Läckeby djursjukhus och vi enades om att det bästa var att behålla Bea och valparna hemma, fortsätta medicineringen men se hur läget var efter helgen.

Söndag var läget i stort sett oförändrat, med undantag för att Bea blödde näsblod vid ett tillfälle. Detta rapporterades vid återbesöket i Nybro på måndagen (till vilket nytt urinprov medfördes) vilket ledde till att Ann-Charlotte ville få blodtryck och koaguleringsvärdena kollade. Detta krävde utrustning som inte finns i Nybro, men hon lyckades ordna så att Bea fick en tid hos den medicinska chefsveterinären så att det blev lagom tid för transporten dit. Trots att det egentligen inte fanns tid lyckades Annika klämma in ett ultraljud också för att se om det den vägen syntes någon förklaring. Det gjorde det inte, vilket får ses som positivt. Dagens olika prover visade att Bea inte koncentrerar urinen, att blodtrycket vara normalt men att det ena koaguleringsvärdet var åt helsicke. Dock ingenting som tyder på diabetes utan allt kan bero på infektionen.
Eftersom valparna fortfarande är så små kunde vi byta till ett annat antibiotikum. Dessutom fick jag instruktion att salta Beas mat eftersom hon förlorar salt med urinen.

Fredag var det dags för återbesök för att se om förändringarna i behandlingen gett något resultat. Nu var båda koaguleringsvärdena helt normala – något förvånande eftersom Bea blött näsblod en gång om dagen ända sedan starten i söndags. Urinen är inte så koncentrerad som den borde, men betydligt bättre än i måndags. (Hur det var förra måndagen undandrar sig bedömning eftersom det aldrig kontrollerades då.) Bea hässjar inte längre och även darrningarna har upphört. Det betyder att vi sannolikt är på rätt väg. Nytt urinprov ska lämnas nästa vecka – då räcker det med att köra till Nybro.

Vad har då allt detta med rubriken att göra? Jo, under den senare delen av dräktigheten kissade Bea ofta och mycket samt titt som tätt inne. Jag tänkte på hur kissnödig jag själv varit med magen full av baby och betraktade därför detta kissande som ett utslag av hur stor hennes mage var. Hon var extra ”mammig” men ändå lika pigg och glad som vanligt. När jag nu ser på denna period i backspegeln är jag övertygad om att Bea redan då hade denna infektion. Det kanske också var därför som Mario, Golda och Vigdis dog – om de blivit smittade av Bea. De återstående sex valparna var väl dels de starkaste, dels fick de ju antibiotika genom mjölken!

Om jag reagerat veckan innan förlossningen (och vänt mig till rätt veterinär) kunde Bea ha fått behandling tidigare och kanske hade Mario, Golda och Vigdis klarat sig. Tänk bara om jag varit efterklok i förskott… Det hade visserligen inneburit en kull på nio valpar – något som jag absolut inte önskade med tanke på hur mycket det skulle ha slitit på Bea. Men framför allt hade Bea sluppit gå så länge med en obehandlad infektion och jag hade sluppit vara så förtvivlat orolig! Oron har inte släppt än, men den har minskat. Och jag vet att om det behövs så gör Ann-Charlotte och Annika absolut allt för att Bea ska bli bra. Mer kan jag inte begära.