Nr 1 – 4

Nr 1

När jag för länge sedan utbildades till speciallärare fick vi frågan ”Vad har vi barn till”.
Förr i världen fyllde barn en funktion – de bar ved och vatten och hjälpte till i hemmet på alla de vis innan de flyttade och bildade egna familjer. Idag verkar de mest vara i vägen – någon annan ”funktion” är att bli älskade tycks de inte ha.
De behövs inte.

Den där frågan dyker upp igen när jag ser en del hundägare. De far land och rike kring med sina hundar, men man ser dem aldrig klappa sina hundar. Ibland undrar jag om de ens tycker om sina hundar. Får deras hundar ha en personlighet?

För mig är hundarna först och främst ett älskat sällskap. Någon/några att gosa med när livet är jobbigt och att glädjas med när livet ler. Andra och tredje plats är vakanta, på fjärde plats kommer uppgiften att ge mig valpar att njuta av och glädjas åt (för att till sist skiljas ifrån). Först på femte plats kommer att ”tävla”.

Citationstecknen står för att markera att ”tävlandet” för mig är ganska ointressant. Vad jag söker är glädjen i att träffa andra ”vättar” och deras ägare respektive att se hundarnas glädje i vårt samspel i ringen, på en agilitybana eller vad det nu kan vara för ”tävling”.

Hur är man funtad om man tar utställningar och ”tävlingar” så allvarligt att glädjen och kärleken inte får plats?

Varför har man då hund? Och, inte minst, hur mår hunden? Hundar är precis som människor sociala varelser som utöver mat, vatten. sömn och motion behöver få samspela såväl med andra hundar som med ”sina” människor. Var får hunden det tillgodosett om allt man vill ha av hunden är prestationer på utställningar, i tävlingar och i form av valpar att sälja eller visa upp som nya ”tävlingsredskap”?

 

Nr 2

Som uppfödare har jag uppmärksammat frågan om HD-röntgen av hundar som ska användas i avel. Efter en tid då jag till fullo stödde tanken på att man borde HD-röntga hundarna började jag fundera över varför. Och inte minst vad som talar emot en slentrianmässig röntgen av våra hundar.

Då HD-röntgen blivit ”modernt” och statusfyllt hoppas jag att man börjar diskutera vad man vinne och vad man riskerar dels generellt, men främst inom varje enskild ras. Som uppfödare av ”vättar” är jag då främst intresserad av SKVs inställning i frågan.
Detta är mitt inlägg – jag hoppas att fler funderar och ger sin syn på problemet.

”Höftledsdysplasi förekommer i lindrig utsträckning inom rasen. Berörda individer visar sällan kliniska sympom.”
”SKV följer SKK/AK:s rekommendation att ej för mycket fokusera på HD.”

Det finns ett skäl till att man så långt det är möjligt undviker att röntga nedre delen av bålen på fertila kvinnor. Röntgen innebär alltid strålning – inte mer än att det kan accepteras när det verkligen behövs, men ändå så att det ska undvikas om det inte är nödvändigt.

Ändå talar många för att vi ska utsätta alla de västgötaspetsar som ska användas i avel för just denna strålning. Är det egentligen så genomtänkt? Visst jag har röntgat min ena tik. (Två gånger t.o.m. eftersom jag fått höra att hon inte skulle kunna valpa normalt…)
Med det var innan jag började fundera över vad det egentligen innebar.

Bör vi inte i stället uppmana uppfödarna att bara röntga om det finns misstanke om grav HD i tidigare led?

Om det är ärftligt bör det synas på tidigare generationer. Om det (som är en annan hypotes) inte är ärftligt utan handlar om miljöfaktorer som t.ex. foder är det ren idioti att onödigtvis röntgenstråla äggstockar resp. testiklar.

Varför söka efter avvikelser som ändå i det stora hela saknar betydelse för hunden? Är det då inte väsentligare att se till att bara hundar som överensstämmer med rasbeskrivningen används i aveln? Och kanske att fokusera mindre på utställningar och mer på att få fram trevliga och sunda hundar?

Professor Barbro Beck Friis skriver: ”Betydelsen av hunden eller katten som stöd och tröst är väl dokumenterad i vetenskapliga undersökningar. Många sällskapsdjur har skänkt sin demenssjuke husse – eller matte – närhet och trygghet.”

Är inte detta en viktigare uppgift för våra hundar än att vara vackra i ringen? Kan det finnas någon viktigare uppgift för våra hundar än att skänka livskvalitet till sina ägare?.

 

Nr 3

Mina tankar efter anteckningarna från uppfödarkonferensen.

Exteriörbeskrivning är betydligt mer konkret än utställningsresultat. Dels då den genomförs i en betydligt normalare miljö är utställningar, dels granskar varje detalj i relation till rasstandarden. Den är oberoende av om en eller hundra hundar bedöms.
Den kan vara ett värdefullt hjälpmedel i aveln om man sammanställer resultaten. Det är ju sagt att ”SKV anser att det är ytterst viktigt att förvalta alla rasens rastypiska attribut och inte förändra eller förädla den, varken exteriört eller mentalt.” Hur vet vi om vi förändrar rasen om vi inte har ett någorlunda säkert jämförelsematerial?

HD är för vår ras ett minimalt problem som blåsts upp till abnorma proportioner. Att Maths Lindberg, trots att ”vättar” inte får besvär ens av grav HD, rekommenderar röntgen är säkerligen en skyddsåtgärd – skulle någon få problem och han sagt att vi inte behöver röntga ställs han vid skampålen. Och vem vill stå där? I verkligheten ser detaljer olika ut hos olika raser, röntga t.ex. en whippet och en pekines – skalanpassa så att bilderna är lika stora och det går med stor sannolikhet att skilja raserna åt. De är anpassade var och en för sitt speciella ändamål. Annars skulle det inte finnas raser – alla skulle se likadana ut. Ändå används samma mått för alla raser vid bedömningen av HD!!.

 Hasse-Mans schäferkennel har funderat mycket över HD-röntgen. Hasse uttrycker sig om röntgenhysterin på följande vis: ”Några raser hade sålunda en ledutformning som inte lämpade sig för mätning av Norbergs vinkel” det fick konsekvenser ”så till den grad att rasens fortbestånd hotades. De hade kanske naturligt grunda skålar eller en för rasen ändamålsenlig men annan utformning av ledkula och bäcken.” Och om röntgensituationen: ”varför skall hundarna ligga. När sjutton ligger hunden på rygg och har båda benen sträckta rakt bakåt då den använder sina höftleder? Varför kan inte hunden stå naturligt vid röntgen? Med dagens digitalutrustning skulle man säkert kunna röntga lederna både underifrån, uppifrån, bakifrån och från sidorna på stående hund.”

 Ur SKV Avelsstrategi för västgötaspets: ”Minska antalet retinala förändringar.”   ”Minska antalet fall av ljudkänslighet/skotträdsla.”
”Att bevara vallanlaget inom rasen.”   ”För att bevara stubbsvansanlaget rekommenderar SKV att ett av föräldradjuren i en kombination har stubbsvans.”

Allt detta är mycket lovvärt – var sak för sig. Men innan man överhuvudtaget kan tala om ”retinala förändringar” (eller för den delen även HD) måste man veta vad som ligger inom spektrumet ”normalt” för rasen. Ljudkänsligheten (som kan vara mycket besvärande vid nyår) kan vara en mycket positiv egenskap hos en gårdshund som ju ska reagera om något inte står rätt till på gården.

Vidare ur SKV Avelsstrategi för västgötaspets: ”Att minska inavelsgraden samt bevara den genetiska variationen inom rasen.”
”För att behålla rasen sund och frisk eftersträvas genetisk bredd med stor spridning av arvsanlag i hela stammen.”

Här gå inte matematiken ihop för mig. Vi ska bara avla på hundar som fått papper på att de är HD-fria, har felfria ögon, har visat  goda vallanlag (och hur ska en hund som inte träffar får/kor e.d. i sin vardag kunna utveckla eventuella anlag) och dessutom är utställningsmeriterade. De flesta hundägare vill/kan inte ta valpar på sin hund. Och ännu färre kommer det att bli om det krävs dyra utredningar som kräver långa och dyra resor för att få avla på sin hund.

Återstår ett ytterst begränsat antal till avel – ”Med bevarandet av den genetiska variationen”.
Hur i hela friden ska det gå till när man begränsar urvalet till en handfull?.

Man bör tänka litet längre än ”det ger status att visa upp en massa officiella papper på hundarna”. Dessutom innebär det med säkerhet att valppriset stiger vilket i sin tur gynnar blandrasuppfödarna. Det vi avlar bort kan vi aldrig få tillbaka.

Med ”vår relativt snäva genpool” bör vi noga överväga inte bara kastrering av hundar utan all begränsning av avelsbasen”.

”På grund av den turbulens som rått inom SKV har föreningen inte kunnat prestera någon strategi.”

Inte så konstigt. Ska man utesluta mängder av hundar på grund av en rad godtyckliga modenycker och ändå ha en ”genetisk bredd med stor spridning av arvsanlag” då lär man inte kunna prestera någon strategi.
Driver man tesen om endast helt felfria hundar i avel kommer ”buskaveln” att vara enda chansen att rädda rasen.
Det kan väl ändå inte vara SKVs avsikt?

 

Nr 4

Stjärnkullen tre dagar gammal.
Medan lilla Lyra ätit och vuxit sedan hon föddes har Bellatrix minskat i vikt, inte velat ta spenen och börjat kännas kall. Steg ett blev att köpa Esbilac plus en liten nappflaska. När hon inte sög på den heller började jag pipettmata, men eftersom hon inte var så där varm och go’ som en valp ska vara åkte vi till veterinären.
Trixie har gomspalt — från någon mm bakom käken hela vägen bakåt. Veterinärens dom var: avliva. Men eftersom Trixie sväljer fint det jag trycker in med pipetten kan ju gomspalten inte vara så djup. Värmen ordnar sig med att hon bor innanför min tröja som är instoppad i byxan. Då ramlar hon inte ner och jag kan inte glömma att pyssla om henne. Jag känner henne mot min hud hela tiden. Hon är värd att kämpa för! Det är jag som sett till att hon kommit till världen så det är mitt ansvar att ge henne den chans som finns.

Varför blev det så här? Det grubblade jag på under resan hem. Tills polletten trillade ner. På utställningen i Växjö hade hundarna smittats med noskvalster och när jag insett vad det var ringde jag och fick Interceptor. Jag hade bråttom eftersom det drog ihop sig till parning och Tuva har 10-månaderscykler. Men behandlingen tar tre veckor så andra dosen fick Tuva samma dag som hon parades och den sista dosen fick hon alltså en vecka in i dräktigheten. Säker kan jag inte vara, men nog tror jag att där finns ett samband…
Nu återstår att pyssla, bära, mata och hoppas att det ska gå att rädda henne. Så länge hon äter finns det hopp. Fortsätter hon att minska har jag inget val. Jag vill inte tänka på den möjligheten, men måste för hennes skull. Jag vill att hon ska leva, men att hon ska leva gott.